förstå att du inte finns...

När jag o K kom hem från sjukhuset med tom mage o utan bebis.. jag minns knappt dom första dagarna dom första veckorna =(

Ja minns vi va hemma svärmor handlade åt oss, bästa vännerna lämnade färdi lagad mat ute på bron <3 så himla fint av dom!!

Ja minns vi åkte 12mil en dag till byn Strömsund en dag bara för att handla o komma ut bland folk, men till folk som inte hade nån aning om vilken sorg vi bar på...
Vi skulle äta på sibylla, o när ja väl fick hamburgaren kunde jag inte äta, ja blev alldeles yr o kall svettig.. så K åt sin mat o ja lämnade min o vi for hem..
svärmor kom o kollade blodtyck o värden på mig samma kväll.. men allt va ju normalt såklart... herregud sorgen gör ju att man mår så dåligt kropsligt utan att de finns prover i världen som kan bevisa de!!

Sen packade jag o K in oss i bilen o rymmde till fjälls o husvagnen våran som vi har uppställd där på vintern.. Bara han o jag o våran sorg...
Ingen där hade nån aning om vad vi gick igenom!!
två veckor stannade vi där, blev en snabb visit på sjukhuset då ja ännu en gång mådde as dåligt, men såklart inge fel denna gång heller annat än SORG!! Som va så svårt för mig att acceptera..

Första kvällen när min sambo började jobba efter ca 4v som han varit sjukskriven med mig bröt jag ihop totalt..
Hajjade till då ja sitter i bilen, har ingen aning om hur jag hade tagit mig till bilen eller vars jag va på väg..
Jag vågade inte ringa min sambo utan ringde en vän som va i närheten!
Mötte upp henne, minns hon sa att jag skakade.. hon körde mig hem o stannade hos mig tills min sambo kom hem..  Hade aldrig haft en Panikatack nånsin innan, men NU kom en o jag fattade ingenting!
Men min vän lät mig sitta här i soffan stor gråta o satt breve mig hela tiden! Guld värt...



Efter ca 6veckor sjukskriven började jag jobba, sakta men säkert.. tog en dag i taget..
En underbar chef som visade att han fanns o att han stöttade mig
även mina arbetskamrater fanns nära till hands..
När man jobbar i butik o en så personlig butik som jag gjorde då, kunder visste allt dom hade följt min mage o hur den växte, o sen helt plötsligt sitter jag där igen utan mage!? klart folk ville grattulera mig till bebisen..
Ojoj va tufft.. många viste ju redan men många äldre hade ju ingen aning!
Sa ofta att "Nä de gick inte som de skulle, men ja klarar inte av att prata om de".. många blev ju helt ställda o bara stod o visste nog inte vad dom skulle säga..
Två kunder grät o bara gick.. En man ville gärna "ullis men va hände?!" o då bröt jag ju ihop, men då fanns mina arbetskamrater nära o tog över som tur va..

Men ja tyckte de va enormt skönt o jobba, komma ut o tänka på annat fast vissa dagar ville jag bara gräva ner mig o dö!!


Nu så här 12veckor efter allt detta hänt har jag precis denna vecka bytt jobb till en annan butik inom samma..
De är massa nytt som gör att ja känner lite spänning o fått massa nytt o tänka på..
många kunder som inte har nån aning om vem jag är o vad jag gått/går igenom!
Vilket känns skönt!! Även fast de går lättare att prata om Agnes idag är de skönt o veta att kunderna jag träffar nu inte sett mig med min växande underbara mage...
Dom har ingen aning om hur ont jag har innuti o leendet jag har tror dom nog är genom äkta fast de mesta dels mest är påklistrat..

Många jag känner o umgås med nu berättar hit o dit att dom är gravida o jag vill bara skrika o stänga in mig någonstans..
Jag missunnar verkligen inget ett barn! MEN just nu svider de o gör så ont för varje människa som talar om att dom väntar barn!! Ska jag se på när mina vänners mage växer!?
Det känns ungefär som om vi inte är värda vårt barn, vår Agnes men ALLA andra är värda ett barn!?
Ja vet innersinne att det inte är så, men de känns så!!

Önskar de inte fanns mera som kunde göra ont o såra mig längre.. men hela tiden värker de i mitt hjärta i min tomma kropp!!

De ekar på övervåningen där vi hade börja ställt iordning Agnes rum o de värker i mig varje gång jag går in där..
Jag brukar kunna öppna hennes byrå o sätta mig i fotäljen breve o hålla dessa fina kläder ja köpt åt henne, dom små små strumporna..

imorse när jag åkte på jobbet o solen sken, tänkte jag att -jaha nu skiner solen, o idag hade de varit en sån här dag som jag o Agnes hade varit ute o gått med vagnen...
Den där vagnen som vi köpte som vi va så himla nöjda o glada över.. spända över att få dra runt på!
Men i helvette heller att vi fick!!


Så jävla arg på de här jävla livet som är så orättvist!!

Min sambo o jag kommer för alltid bära med oss Agnes som vårt förs födda barn
vi kommer ständigt tänka på dig
för alltid älska dig <3 <3