Tiden...

Vars tar tiden vägen!?

Tänk att det snart gått 6månader sedan vi födde livlösa lilla Agnes <3

Den dagen detta hände trodde jag aldrig tiden skulle kunna fortsätta.. men så nu är vi här o snart har ett helt halvår gått...

Man blir så förvånad.. Varje dag är fortfarande en kamp, en kamp om att försöka känna nån slags glädje till livet.. en kamp om att äns orka kliva upp på morron o ta sig igenom dagen som man vet innebär möten med gravida/bebisar..

 

 

De finns så många människor jag själv valt att ta avstånd ifrån just pga att dom har små bebisar som dom tok gullar med i min närhet, andra som är gravida o lyckligare än någonsin och jag vill inte o framför allt orkar jag inte låtsas att jag är glad för deras skull för just nu är jag inte ett dugg glad.. Jag är bara arg o bitter, avundsjuk på att dom får ha sitt levande barn och känna sparkarna i magen...

 

Men min bästa vän som har två barn en av dom föddes strax före Agnes, men med denna familj går det ändå himla bra.. Tror det beror på att denna människa funnits för mig i alla lägen alltid.. Hon har gråtit floder med mig hon har tröstat o fått mig le.. Hon har låtit  mig känna avsky mot människor utan att döma mig eller säga att de är fel..

Jag har liksom fått varit lessen o arg utan att hon tillrättavisat mig..

Hon är helt klart guld värd<3

 

 

Nä nu ska jag försöka sova..

 

Kram kram <3